Jag har varit uppe på torra land länge, nu ligger jag på botten igen.
Mår så otroligt dåligt av att ingen vill hjälpa mig så nu ger jag upp, det får gå som det går jag orkar inte bry mig om vad som är bäst. Alla tankar snurrar, mest de negativa.
Tycker jag har varit stark men nu tog det stopp. Jag orkar inte med något, Tella och Nelly känns bara jobbiga, vill ju finnas där hos mina hundar men inte ens dom får mig att komma på andra tankar.
Och annars hur jag lär upp mina hundar tycker jag andra inte ska blanda sig i, jag gör på mitt sätt och andra på sitt sätt.

Idag vid rdg mätte hon blodtrycket 3 gånger, högt alla gånger.
Hon ringde till Vasa och sa att hon är orolig, där sa dom att jag ska komma in om jag får huvudvärk och blir illamående. Nåå har varit i kontakt med dom och ända jag får höra därifrån är "du måste hämta en blodtrycksmätare från rdg imorgon"
HUR F*N SKA DET HJÄLPA????
Jag sa att det får va, jag orkar inte bry mig längre, det får gå som det går.

Enda jag har fått höra under min graviditet är att allt kommer bli bra och "Du måste vila så blir det bättre"
"En graviditet ska vara tung"
"Kämpa" Jag vill inte höra sånt.
Då folk peppar mig med positiva kommentarer blir jag arg, för jag vet att i något skede är de där och pratar bakom ryggen om mitt mående.
Jag börjar bli van.

Är så rasande över att man inte får den hjälp man vill ha så detta land tänker jag inte stanna i många år till i.
Jag vill börja om, börja må bra men det fattar ingen. Har sovit 3,5 timme inatt och inte får jag väl någon sömn ikväll heller. Jag är fking mega arg på allt och alla, tror till och med väggen skulle komma med bättre svar.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Vad har jag gjort läkaren som bara fräser ått mig?
Varför blir jag behandlad på detta sätt?
Varför har jag fått vara kvar?
Varför får jag ingen ordentlig hjälp?
Så många frågor och jag kommer aldrig få veta svaren.

Igår var vi till Vasa. Suprise!
På dagen ringde jag dit och förklarade samma sak som förut, jag är totalt slut.
Jag behöver sömn.
Barnmorskan som svarade lovade att om jag kommer in slipper jag troligen inte hem på några dagar.
Planen var då att jag skulle komma in,få något mot sömnen och sova ut och så skulle läkaren bedömma hur vi ska gå vidare om några dagar i och med att vi har så långt att köra sa hon att såhär kan det ju inte vara, något måste börja hända.

Nåå, var hemma kanske 3 timmar efter samtalet, packade väskan och vi for mot Vasa. Då vi väl kom dit så tog dom kurvan, undersökte och barnmorskan skulle söka efter en sovplats.
Blev skickad in till läkaren som blev ett riktigt hatobjekt i mina ögon,
h*n undrade varför jag kommit in.
Jag sa då att jag får ingen sömn och är helt slut och ända h*n kunde kläcka ur sig var "detta är ju inte akut på något sätt så du får nog åka hem och så ska det va i slutet av en graviditet" mina svar var bara nej,hmm,mhm,jaha på allt h*n sa. Men inombords var det mycket kraftigare ord än så.

H*n sa något om att babyn utvecklas trögare i och med att jag har diabetes och blablabla, och att babyn skulle få vara där till beräknat, aldrig hört förut och så lär det INTE bli kan jag lova!
H*n tyckte att jag skulle behöva röra på mig mycket för att det är bra mot min övervikt och för diabetes, men att det är så varmt nu så man kanske inte vill vara ute så mycket och att h*n hoppas ju på åska och då tänkte jag säga något men jag valde att vara tyst.

Jag är ju för i hlvte gravid och har foglossning och VÄLDIGT ont samt VÄLDIGT trött så att försöka motionera är ju fn inte det lättaste, om jag skulle klara av det skulle jag väl göra det??? Men jag är inte stark nog att klara av så mycket motion just nu, jag går det jag klarar av och det är inte tillräckligt, det vet jag men jag tänker inte pressa mig själv för att få mera ont bara för att en människa tycker jag är tjock,
Grejen var ju det att jag skulle åka in,lämna dit och få ta igen all sömn, men enda jag fick med mig hem var sömnmedicin och något annat skit som inte var värt något samt ett väldigt argt humör.

Jag fick något som skulle dämpa sammandragningarna så jag inte skulle bli väckt pga det men det slutade med att jag fick springa till wcn och spy.
Jag trodde att nu är det slutet för mig och tänkte att nu kommer jag dö. Låg 35 minuter på golvet i wc och 10 minuter efter slapp jag upp och gick tillbaka till sängen och försökte sova, har varit upp ca 5-6 gånger inatt så medicinen får de nog ha!

Barnmorskan jag var i kontakt via telefon igår ringde upp mig idag och låt lite chockad att jag blev hemskickad för så var det ju inte sagt.
Jag sa då att framöver vill jag INTE att denna människa ska varken ha något med mig eller babyn att göra för h*n fick verkligen mig att må dåligt och en läkare ska man ju kunna lita på men det for nog helt.
Jag la denna läkares namn på minnet och jag hoppas jag aldrig behöver träffa denna människa igen.

Jag orkar inte längre.
Har varit i kontakt med sjukhuset idag igen och samma piss erbjudande, dit och få värkmedicin och lämna natten. Men det är inte värt att sitta typ 1 timme i bil och slösa bränsle. Kan hellre ligga hemma och plågas och ha en bekväm säng och mat jag blir mätt av. Jag är totalt slut, höll på svimma när jag hängde upp tvätten idag pga att jag hade lågt BS för att jag inte har haft motivation att äta.

Jag sa flera gånger till hon jag pratade med att när fan ska jag få någon hjälp? Ska jag vara så slut att jag inte ens orkar stå upp innan ni ens funderar att ge mera hjälp eller får jag fortfarande värkmedicin,äcklig mat som smakar inget, obekväm säng, rum utan luftkonditionering som erbjudande?? Jag klarar mig inte såhär. Fortfarande samma svar, kom hit och få värkmedicin och sova en natt. Skulle vattnet gå nu och jag skulle behöva gå egenom en förlossning vet jag inte hur det skulle gå. 1,5 timme har jag sovit inatt, sammanlagt 7 timmar på 3 dagar och idag har jag sovit 1 timme och 40 minuter typ. Alltså 1 natts sömn uppdelad på 3 olika dagar.

Jag förstår mig inte på sjukvården. En del får hjälp och resten ska plågas in i det sista. Jag blir så arg att jag håller på explodera. Det är väl att fortsätta ligga i sängen och må skit och ha värkar som verkligen börjar bli VÄLDIGT jobbiga, för någon hjälp därifrån verkar jag ju inte få fast jag har varit envis,bitter,sur och inåtvänd.
Men iaf är det inte värt att köra nästan 85 kilometer..

Idag är en riktig tung dag.
Det blev Vasa IGEN och jag blev hemskickad. Jag är nu öppen 2,5 cm men enda dom vill är att ge mig en spruta för sammandragningarna, som ska typ bromsa in lite. Jag blev erbjuden sängplats tills imorgon men jag är inte så intresserad att ligga i ett litet rum utan vädringslucka och ingen luftkonditionering. Tack men nej tack!

Jag frågade läkaren om dom inte tänker alls på mamman, för jag orkar verkligen inte längre. Jag kommer ge upp när som helst, jag får ingen sömn, ligger vaken om nätterna pga värkarna som kommer med 5-15 minuters mellanrum, inatt har jag sovit högst
2 1/2 timme sammanlagt. Detta är verkligen för jävligt. Jag försöker röra på mig så mycket jag bara kan för att något kanske ska kunna hända så att dom inte kan skicka hem mig nästa gång vi åker in, visst vet jag att det kanske inte är smart i och med att veckorna bara är 36+1 men jag vet att bebis skulle klara sig galant, men jag börjar bli totalt slut som människa.

Det syndes på kurvan att jag hade kraftiga sammandragningar, dom försökte verkligen med ALLT att jag skulle stanna, erbjöd som sagt sovplats, värkmediciner, mat osv. Men mitt svar var NEJ ni gör ju inte ändå något och inget hjälper och säng och mat som man blir mätt av har jag hemma så jag ligger hellre och plågas där en här och jag vill inte ha massa
j-vla sprutor som ändå inte hjälper, jag ska hem.

Har också fått medicin då jag har förhöjda värden, något med gallan var det och graviditetsklåda och bs hålls inte stabilt så för att vara ärlig så går det åt helvete. Bebis mår iaf bra men h*n påverkas ju också hur jag mår och för tillfället mår jag inte alls det minsta bra och är lite orolig över om jag håller på bli deprimerad igen, jag döljer hur ont det gör bara för att se något så pigg ut, jag fick ringa sambon att han skulle komma hem så vi fick åka, tårarna rann och smärtan är värre men ända dom erbjuder är en natt på sjukhus och värkmedicin som man blir spyfärdig av och som inte hjälper så mitt humör är verkligen inte på topp.

Ska vänta lite till nu innan jag ska mäta bs och lägga natt insulin så blir det natten..

Eftersom jag är inne via mobilen orkar jag inte börja med att logga in på simplesite och jag känner ja måste få skriva av mig nu..

Ligger på bb för tillfället, ingenting har hänt och jag slipper troligtvis hem imorgon eftersom läget inte är akut, men det blir igångsättning. Kom in igår klockan 9 typ på kvällen och vi var på dagen också men inget hjälpte och jag skulle höra av mig om det blev värre. Var hemma typ 3 timmar och då kände jag att jag behöver mera hjälp. Dom tog kurvan och allt såg bra ut, hade några sammandragningar så jag fick värkmedicin och det ni, det var f*n det värsta jag fått.

Fick också sprutan som skulle försöka lugna ner värkarna, vet inte vilken som var värre men jag kände mig full och har knappt sovit alls.
Min älskade sambo lämnade också natten, tur att det gick att ordna! <3
På morgonen kom dom och tog blodprov och jag var lika snurrig och trodde jag skulle spy och verkade säkert bitter,sur och inåtvänd, men det var ju inte konstigt..
På dagen for T hem.

De första timmarna gick ganska bra men sedan insåg jag att jag är ensam i rummet. Fick ändra bakgrundsbild som jag hade på Tella för jag saknar hon och Nelly också. Några liter med tårar har det ju kommit, jag vill bara hem. Nu. Medsamma.
Har haft jättebra sköterskor att göra med som har pysslat om mig pch pratat med mig och frågat massa frågor, det kändes bra att få berätta det som känns tyngst!

Hoppas värderna visar så pass bra att jag slipper hem och får komma tillbaka om några dagar då det ska börja hända något.. Bäbis mår bra och hickar ganska ofta, så det är jag som är sjuk.. Ligger nu med dropp och en väldigt omtyckt värmedyna mot ryggen, väldigt litet rum om man jämför med det vi sov i förra natten..

Sängen är iaf MYCKET MERA uppskattad en den förra var. Jag är i trygga händer och de vet vad som ska göras. Alla andras bebisar gråter utom min/vår som ännu inte fått komma ut, och en annans, hon är i min ålder, men 1 år yngre, hon had inte heller BF ännu men är i liknande situation som jag.. Stark är hon och verkar riktigt bra som människa, de andra har bara glott konstigt på mig, men inte hon, hon har också metallskrot :)
Snart händer det och jag är så lycklig att just T är fadern för nu har jag insett hur mycket jag faktiskt älskar och saknar honom!

Kan lägga upp några bilder, inte lyxbilder precis men det duger.. Typ 6 bilder eller så :) Iaf så är det varmt är och det luktar konstigt i korridoren, typ som fotsvett blandat med gummi..

Nu ska jag försöka sova, blodprov ska tas 7 på morgonen och jag får inte äta något under hela natten, därför har jag dropp. Läkaren ska bedömma om jag slipper hem och det ska vi ju hoppas på!
Godnatt med er och ta hand om varandra!

Jag är blå. =XL huhhu!!!

Pausar med denna blogg, nu hittar ni mig på
http://ungmamma96.simplesite.com/ !
Ha det bra!

Idag blev det ett oplanerat sjukhusbesök,igen.
Eftersom hela världen på något sätt kommer få veta är det lika bra jag skriver det innan det blir några missuppfattningar..

Jag har haft värkar med ganska täta mellanrum. Inte så kraftiga att man vill ligga ner och gråta men de tyckte jag borde komma om de blev kraftigare och såklart så blev det, nåja, T kom hem från jobbet och det blev en vasa resa. När vi kom fram så tog dom kurvan, allt var ok. Jag var inte öppen heller.

Jag fick en spruta som typ skulle lindra sammandragningarna enligt min hjärna försökte dom stoppa att förlossningen skulle komma igång redan, jag fattade nada. Jag började skaka men det var tydligen normalt, ett tag trodde jag att jag skulle dö, den sprutan vill jag inte ha flera gånger.

Nåja, fick vänta i 1 1/2 timme fast jag skulle vänta i typ en halv timme till en timme, ja en halv timme hit eller dit men jag höll på svälta ihjäl. T var ju nog också med men han gick ner till bilen sålänge ja väntade sköterskan skulle komma.

Då hon väl kom så frågade hon om det hade hjälpt och jag sa som det var att nej inte riktigt.. Hon funderade då att om hon skulle prata med läkaren om igångsättning redan men jag var direkt nääää jag vill hem, jag är hungrig, jag klarar nog mig säkert :P
Slapp därifrån och vi fick åka hem, tyvärr utan bebis denna gång också, men kanske nästa gång, det vet man inte.. För det kan hända när som helst.

Har en väldigt bersvärlig ryggvärk så får se om det blir att sitta och sova inatt, skulle vara lite mysigt det med.. :)
Hjälpte inte med en varm dusch heller och panadol har jag provat allt för många gånger så det vet jag inte hjälper. Ska fortsätta titta The Night Shift nu. Ha en bra kväll! Kan ju också bjuda på 2 bilder :)

Postlåds skylten och dörrskylten, sjukt nöjd och snabb leverans :)

Passade på att ta en selfie i hissen haha

Varför kan inte folk acceptera mig som jag är?
Varför ska mina ex blandas in?
Varför ska jag bli jämfört med hur jag är nu och hur jag var då?
JAG VILL INTE BLI JÄMFÖRT MED HUR JAG VAR MED NÅGON ANNAN.
Är det så svårt att förstå?
Jag är fortfarande jag men jag har bara inte kunnat vara den jag vill vara .

Det har ju hänt sig jag flugit upp mot någon skåpdörr när jag sagt mina åsikter, jaa så har jag blivit behandlad under 1 1/2 halvt års tid. (Inte nu)
Är det något man vill bli påmind om?
NEJ.
Det största misstaget jag gjorde var att stanna, men efter några gånger
bestämde jag mig att nu får det vara nog.

Det var det jag typ hade att komma med just nu, orsaken till att jag ska sova redan är att jag mår helsikes dåligt, typ spyfärdig och har börjat få värkar nu som då, så måste koncentrera mig på sömnen lite ifall det blir dags att åka. Idag går jag in i V35, yay. Det känns. Tack för mig. Godnatt.

V35, jag sprängs snart.