Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sonja - Måndag 15 april 00:32

Efter att ha lagt ut ett inlägg på storyn på instagram har telefonen gått varm.

En tjej skrev såhär:

Hej! Känner inte dig men kom in på din sida av en slump för ett tag sedan. Kan du berätta mera om det du varit med om? Tror det skulle hjälpa många som varit/är i samma situation, styrkekramar till dig! <3

Det har jag tänkt på en längre tid men inte vågat. 


En annan skrev såhär:

Häng ut honom. Han har vad jag förstått skadat flera och ska inte ha någon eftersom han inte kan betee sig så att alla får veta vem han är. 


Att hänga ut någon med namn och så kommer jag inte göra. Fast just han skadat många är han inte värt så mycket skit, fast än jag kan med handen på hjärtat säga jag hatar honom för allt han gjort och skulle jag få chansen skulle jag lätt ge tillbaka all smärta han har gett ått mig men allt på samma gång så att det känns ordentligt. 


Kan ta det kort i och med att så många har undrat vad som hänt. 

Jag var väldigt sårbar när jag och han fick kontakt, jag hade en jobbig rättegång påväg och psyket var inte alls i skick. Tänkte inte mycket på det och vi träffades och sedan blev det vi. Efter 3 månader märkte jag att något är fel, redan då kände jag mig fastkjedjad.

Vi stred varje gång han var på jobb.

Som man förstår av sig själv så börjar känslorna svalna ganska ordentligt med en sådan fart. Det blev bara värre och värre, det gick ganska bra när han var hemma förutom när han drack. 


Sedan oktober förra året blev det allt för jobbigt, det kom sms, samtal, hot på nattetid, förstås när han var borta på jobb. 

Det kom meddelanden om att han lagt upp kameror i MIN lägenhet och att ett gäng ska komma dit och låsa in mig tills han kommer hem, hur folk ska för blöda om dom rör mig, redan det säger ju hur det började spåra ur. 

Julen och nyårsafton blev förstört. 

Mellan julafton och nyårsafton fick jag en bild där han hade kniven mot halsen.

Min dotter satt i famnen och såg bilden men sa ingenting. 

Den senaste gången han var på jobb började det komma grövre hot och hur han ska ta livet av folk om dom rör mig. Helvetet brakade loss när han fick veta om han som står vid min sida just nu, även han skulle han ta livet av. 

Han har kört med utpressning, hotat att våldta mig osv. 

Det har till och med gått så långt att jag har varit nära att avsluta mitt liv och jag har skadat mig flera gånger. 


Det var inte bara än gång jag sa det är över men jag var fast. Han kunde inte acceptera att det var slut, enda jag fick som svar var nej, det kommer ALDRIG ATT BLI SLUT. GLÖM DET. 

Jag har sparat screenshotar för han raderade vissa meddelanden, typ att jag är en hora och att jag inte är bra för min dotter och många fler. Det är på gränsen att jag kommer att anmäla men är rädd att ingen gör någonting åt det. 


Där är iallafall lite av det som har hänt. 

Jag är så tacksam över alla som har stått vid min sida och speciellt över min fina sambo som stöder mig i vått och torrt. Min dotter tycker väldigt mycket om honom också och hundarna har tyckt om honom sedan första början. 

Hade inte räknat med att det skulle bli som det har blivit, vi har varit ifrån varandra nästan 3 dygn och det känns jobbigt varje gång vi inte är med varandra och han har fått upp mig ur helvetet men det är ännu en lång väg kvar men jag vet att han står bakom mig när jag inte orkar.

Och jag vet att han aldrig kommer skada mig. 

ANNONS
Av Sonja - 23 augusti 2018 07:48

Ja jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Den senaste tiden har varit tuff, jag vaknar varje morgon med en obeskrivlig värk, stel i alla leder och oftast arg som 1000 uppretade getingar.
Det har gått 2 månader sedan jag skadade mig själv pga ett ordentligt psykbryt.
Höst deppressionen är också igång i år igen men denna gång mycket värre en någonsin, jag kämpar varje dag att hålla mig i liv, jag är ofta arg och väldigt negativ till en massa saker, hatar att vara ensam hemma under längre stunder eftersom jag inte vet när det brister för mig.
Min terapi kontakt ställde frågan om jag skulle kunna gå så långt och ta mitt liv, funderade en stund och svarade ja, när det far ordentligt så blir allting svart, då gör jag vad som helst, hjärnan stängs liksom av och jag är kapabel till vad som helst.
Nu har det varit lugnare en tid men tankarna om att skada mig själv kommer upp i tankarna flera gånger om dagen.
Mina panik attacker har blivit kraftigare och kommer mycket oftare än förr, det har varit kanske 2-5 gånger i månaden och nu 1-15 gånger i veckan dvs typ dagligen.

Hundarna har märkt att något är fel, det blev värre sedan min älskade Nelly somnade in, det är snart 3 veckor sedan jag tog det beslutet jag gärna ville slippa men nu lider hon inte mera, min fina älskade ängla-valp <3 <3
Tella hon är som vanligt, sover mest och inte lika energisk som hon brukar vara.
Stella där emot är väldigt billig denna dag.
Vaknade halv 7 (finsk tid) av att hon gnällde,
när jag släpade mig upp så hade hon slaktat en roskis påse. Wohoo liksom..
Städade upp allt, for ut med henne och sedan gav jag upp hoppet att kunna somna om.

Isabelle bor ännu med sin pappa, träffar henne nu som då, hon började dagis igen för snart 2 veckor sedan och allt verkar gå bra.
Hon har också hunnit fylla 3 år, stora tjejen vår <3 Saknar henne så otroligt mycket men det gör mig trygg att veta att hon har det bra.
Hoppas bara hon får vara frisk och inte bli så förskyld som hon brukar va på hösten..

Nu försöka sova en stund, tror jag håller på bli sjuk, är trött jämt, känns som något fasnat i halsen, har haft så i typ en vecka nu och det börjar bli lite jobbigt.
Ha en bra dag!

Tack min fina Nelly fö alla år, tack för allt min älskade ängla-valp.
Älskar dig <3 <3 <3 <3

ANNONS
Av Sonja - 1 maj 2018 04:03

Jag hade min dotter som säkerhet, alltså som ett skydd mot mig själv.
Sålänge han var borta var hon också borta så jag fick vila, när han var hemma var hon också hemma.
Varför? Jo för annars var han på mig både psykiskt och fysiskt. När hon var hemma hände inget alls. Då var han den finaste,omtänksamma och bästa sambon man kunde önska sig men så fort vi fick tid för oss själva var han på mig som en jävla geting.

Varje dag fick jag höra om du har tankar på att vara otrogen, dumpa mig först. Jag borde ju ha förstått att det var något som var fel, vilket jag fick veta sedan att det var. Denna gång var det inte jag som gjorde bort mig.

I många månader höll jag tyst om vad som var på gång, men efter en tid märkte dom jag hade runt mig att något var fel. Jag ville berätta men jag vågade inte. Första som fick höra om vad som var på gång sa att jag skulle dumpa honom, jag är värd någon som är mycket bättre. Jag svarade jo, om det var så jävla enkelt.

Lever man med en sådan människa så är det inte bara att säga hejdå, det är slut.
När jag avslutade det kapitlet blev jag misshandlad plus en sönder krossad själ och ett stort sår i hjärtat som aldrig kommer läka.

Sådana människor ska bara inte få komma undan. Jag vågar inte släppa in någon ny helt i mitt liv för jag är rädd.
Tänk om jag blir sviken igen?
Jag orkar inte ta mera skit.
Denna kamp är långt ifrån över.
Jag kan inte ens ha min egen dotter för mitt liv är totalt kaos.
Allting är på grund av att jag föll för fel person, igen, men denna gång var det så mycket värre.

Av Sonja - 17 mars 2018 11:28

Mitt humör ändras från dag till dag, jag har hållit allt inom mig en längre period, dom som känner mig vet vad som har hänt. Dom senaste månaderna har inte alls varit så bra som det sett ut, visst har det varit bra dagar också.

Jag har jobbat mindre än vanligt, jag har träffat mindre människor, jag har varit hemma ganska mycket, jag har varit påväg att avsluta mitt liv. Allt detta är pga en person, någon som jag trodde på, litade på och älskade. Jag fick helt enkelt inte leva det liv jag ville leva.
Det var svartsjuka som låg bakom det hela, var jag ute på gårdsplanen mera än 5 minuter ringde telefonen, "jag var ju borta så länge"
Det är helt sinnessjukt.
Och när jag inte svarade om jag var ute och körde eller något kunde jag lätt ha 5-15 missade samtal och lika många meddelanden både på messenger, whatsapp och vanligt meddelande.
Så det har inte varit lätt alls.

Det är förhoppningsvis snart över men rädslan att vara själv hemma är obeskrivlig.
Det är så mycket som är på gång just nu, det värsta av allt är att Isabelle bor nu med sin pappa men jag får självklart ha henne om jag vill men som det ser ut nu har jag fullt upp med mig själv.
Jag är ju såklart och hälsar på henne, saknar henne obeskrivligt mycket varje sekund jag är ifrån henne.. Hon har nog den finaste pappan man kan önska sig som ställer upp och verkligen förstår!
Tanken är att det kommer vara så att hon bor med honom tills jag börjar må bättre, det kommer ta sin tid men det finns en hel del att bearbeta.
Utan dom fina människorna jag har i mitt liv skulle jag gett upp för länge sen.
Jag är sjukskriven till 16.4 och min diagnos är posttraumatiskt stressyndrom.
Och ja, jag har sökt hjälp.
Jag har ju såklart inte nämt allt som hänt men det finns så mycket mera. Jag hoppas att ingen råkar ut för denna människa, men med tanke på dennas betende så är jag inte första och kommer säkert inte vara den sista heller..

Ha en bra lördag allihopa och ta hand om er!

Av Sonja - 14 januari 2018 06:13

Något jag funderar på denna morgon;

Varför ska andra välja åt mig hur jag ska leva mitt liv?

Det kan handla om djur eller människor.

Är det inte egentligen ett hot att få höra gör du så bryter jag kontakten? Eller kanske mera som utpressning?

Det gör ju mera skada en nytta, så har jag upplevt det.

Många har vänt ryggen till när jag gjort som jag velat men varför? Det är ju jag som har valt den vägen!

Varför inte vara glad över att jag vet vad jag vill?

Under en lång tid har jag gått och funderat att jag måste ju stå ensam då när jag väljer min egna väg.

Jag har tex inte sagt att mina vänner inte får gifta sig om dom vill, inte sagt åt min familj att gör du så behöver du inte ta kontakt med mig längre, då är jag som död för dig, jag har bara försökt acceptera att jaha, såhär är det nu.

Jag har fått utskällningar till vänster och höger, där igen gör det mera skada en nytta.

Jag har kanske inte haft världens bästa umgänge men det är väl jag som väljer i slutändan. 

När jag accepterat saker jag verkligen hatar önskar jag att jag kunde få lite mera tillbaka och inte massa skit.

Varför går det inte bara att acceptera? Eller iaf försöka.


Jag har nästan inte ätit på 1 vecka snart pga att jag mår så dåligt som jag gör över att inte få vara som jag vill, inte med vem jag vill, inte vara var jag vill.

Varför ska jag som 21 åring behöva fråga lov om vad  jag får göra när andra inte bryr sig i vad jag säger?

Jag vet att jag inte gjort smarta val här i livet men i många många år har jag bärt på något jag inte kan släppa.

Nämligen sorgen jag bär på varje dag att leva som andra vill. Men nu är det nytt år och jag har redan påbörjat en ny väg. Vägen kommer vara tuff, svår, massa svek, kärlek, och en massa hat.


Hata mig då om det känns nödvändigt, svik mig då om jag inte är värt mera än så.

Kan inte kalla det att bry sig om när jag gjort som jag gjort och folk vänder ryggen till. 


Att inte få leva som man själv vill gör så ont.

Så ont att min själ är i bitar, mitt hjärta är krossat efter allt som varit men nytt år och nya möjligheter. 


Av Sonja - 16 december 2017 04:02

Klockan är halv 6 på morgonen och jag är still awake.

Minns inte om jag berättat men vi blev ju en till i familjen i Juli. Miilo, hon som vi trodde var en han.

Miilo är en så kallad skeppskatt och väldigt social, hon har 28 klor och är långhårig.

Hon leker oftast och härjar till och med uppe på bokhyllan, tuggar på blommor och river typ huset, retar hundarna och njuter av att få ha en grind emellan så dom inte slipper på henne.

Hon har bott hos en familj några månader men flyttade tillbaka till oss för någon dag sedan. 

Tanken med att skaffa Miilo var att hon skulle finnas där istället för Zepe och det hjälpte nog för en stund enda tills jag började reagera på hennes päls och kände att det blev för mycket med 2 hundar och 1 katt som bodde hos Isas far just då som skulle också få mat i magen och en av hundarna som är väldigt katt galen.. (Nelly)

Jag kände att jag saknade något, eftersom jag inte har lust eller ork med en till hund eller med kanin,marsvin och andra smådjur så blev det en katt. Varje dag hon varit borta har jag tänkt på henne och saknat henne. Isa har också funderat om Miilo ska flytta hem och jag har sagt nej, tror inte det blir så. Vi visste inte att den dagen skulle komma. 

Det går inte att beskriva hur glad Isa blev när jag berättade för henne att Miilo flyttar hem igen, hom blev inte lika glad över när jag berättade att Kissi ska flytta med oss.

Han har bott här i kanske 2 månader snart och han njuter verkligen av att få vara inomhus kisse och äta sig tjock och ligga på soffan och drägla :) 

Så nu har vi 2 katter och 2 hundar hemma hos oss. 

Katterna kommer riktigt bra överens och det gick verkligen fort, tur var det.

Vi trivs verkligen att ha både katt och hund runt oss och det räcker nog bra till. :)

Bilder kommer nedanför :)

     

Av Sonja - 14 november 2017 02:34

Ja jag hade ju en blogg också. Mycket har hänt sedan sist. I April somnade min fina Zepe in. Hon blev aggressiv och jag försökte så gott jag kunde att reda upp det men det gick inte. Det var bara en tidsfråga när hon skulle flyga på Isabelle så jag tog beslutet jag ville slippa. Saknar henne varje dag, en väldigt stor del av mitt hjärta gick i bitar när hon tog sitt sista andetag, det sista jag sa till henne var förlåt älskade vän, sov gott, jag kommer alltid älska dig. Jag höll hårt i kopplet ända tills det togs bort.

Det kommer stunder då jag sätter mig ner, kollar på bilder på henne och bryter ihop, saknaden är så obeskrivlig, det gör bara så jävla ont.


Nu hoppar vi några månader framåt.

I augusti fyllde lilla trollungen 2 år!

Hon har blivit så stor och duktig.

Hjälper till hemma och förstår så mycket, hon pratar så man förstår, varje morgon säger hon gomojon mamma,isa tota baba,elskaj dej (godmorgon mamma,Isa har sovit bra, älskar dig)

Värmer så i hjärtat <3


I september drog vi (mamma,äldsta syster,jag och isa) iväg på en dag i Umeå. Båten var lite tråkig men det gick. Kommer åka igen inom snar framtid :)

Det var en stor upplevelse för lilla tjejen, hon pratar nu som då om stora båten :)


I oktober sa jag upp min 2 rummare och flyttade till en 3 rummare, Kissi har också flyttat in hos oss :)

Så nu har jag alla ungar på ett ställe.

Trivs super bra och i denna by finns till och med en butik och lite annat, så skönt att inte behöva köra ca 20 kilometer för att handla så man klarar sig, lätt att hoppa i bilen och köpa det viktigaste.

Jag har också fyllt 21 men känner mig som 101.


Nu i November så har jag redan lagt upp julgardiner, haha.

Tänkte också svara på några frågor som jag fått in.


Sofia frågar: Hur är det med ditt mående? Saknat dig här!

-Svar: Mitt mående är ganska bra fast det är mörkt och dystert. Ovanligt bra. Äter ännu medicin men försöker trappa ner för att så småningom börja leva utan medicin.

Lämnat bort 1 sort redan som är mot ångest och sömn. Funkat rätt så bra :)


Klockan är 04:15 ( finsk tid ) och jag har inte sovit en minut pga att jag powernapade på dagen. Nå, kanske jag får lite sömn :)

Ha det bra!

Av Sonja - 21 januari 2017 23:15

Mitt liv går lite upp och ner just nu.
Jag ska tillsammans med min bästa vän börja gymma.
Det jag är orolig över är hur mitt hjärta och resten av min kropp ska reagera.
Jag har hjärtklappningar allt som oftast och det värker runt hjärtat när jag anstränger mig. Idag skulle jag städa hagen men jag fick en sådan värk så fadern till mitt barn gjorde det.
Var till läkaren i torsdags och jag har knölar i brösten så i slutet av månaden blir det röntgen.
Jag ser verkligen fram emot att börja gymma och jag kommer att börja väldigt försiktigt, jag klarar att gå i trappor men det gör ont och jag blir andfådd.
Isabelle mår bra och har börjat springa rätt så hårt och skrattar för det mesta.
Alla 3 hundarna löper så det är blodigt värre. Tella är inne just nu och Zepe och Nelly har börjat sitta mera ihop, dom leker dag som natt och trivs bäst ute. Kissi är sig lik, äter-sover-ute-äter-sover-ute typ.
Har känt mig världelös som morsa när jag bara varit och bilat domhär senaste veckorna. Men det är jag och volvon, så är det bara. Vi har bilat ca 1400 km ihop och det har gått riktigt bra, misstänker växellådsoljan rinner ut så den ska på service om det är så.

Det var en liten uppdatering, ha det fint!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se