Jag hade min dotter som säkerhet, alltså som ett skydd mot mig själv.
Sålänge han var borta var hon också borta så jag fick vila, när han var hemma var hon också hemma.
Varför? Jo för annars var han på mig både psykiskt och fysiskt. När hon var hemma hände inget alls. Då var han den finaste,omtänksamma och bästa sambon man kunde önska sig men så fort vi fick tid för oss själva var han på mig som en jävla geting.

Varje dag fick jag höra om du har tankar på att vara otrogen, dumpa mig först. Jag borde ju ha förstått att det var något som var fel, vilket jag fick veta sedan att det var. Denna gång var det inte jag som gjorde bort mig.

I många månader höll jag tyst om vad som var på gång, men efter en tid märkte dom jag hade runt mig att något var fel. Jag ville berätta men jag vågade inte. Första som fick höra om vad som var på gång sa att jag skulle dumpa honom, jag är värd någon som är mycket bättre. Jag svarade jo, om det var så jävla enkelt.

Lever man med en sådan människa så är det inte bara att säga hejdå, det är slut.
När jag avslutade det kapitlet blev jag misshandlad plus en sönder krossad själ och ett stort sår i hjärtat som aldrig kommer läka.

Sådana människor ska bara inte få komma undan. Jag vågar inte släppa in någon ny helt i mitt liv för jag är rädd.
Tänk om jag blir sviken igen?
Jag orkar inte ta mera skit.
Denna kamp är långt ifrån över.
Jag kan inte ens ha min egen dotter för mitt liv är totalt kaos.
Allting är på grund av att jag föll för fel person, igen, men denna gång var det så mycket värre.